Kelpiekaos i kvadrat!

www.kajko.nu

sigrid — Sat, 21 Aug 2010 15:19:28 +0000

www.kajko.nu

Du

sigrid — Thu, 19 Aug 2010 13:57:49 +0000

Ord kan inte förklara hur mycket jag älskar den här hunden. Vad vore jag utan dig, bästa Aika?

För alltid du

Jamen snälla!

sigrid — Wed, 18 Aug 2010 19:32:21 +0000

Nog för att jag som biologstudent kan acceptera att de vilda djuren har en viss rättighet att vistas i naturen men tre rådjur, en Spica-stor hare och en ekorre mitt framför nosen under en 50 meter lång sträcka i dagens spår?! Hur märkligt är det egentligen att min hund har typ noll procents koncentrationsförmåga? Linnéa kom idag förresten på vad Spica borde ägna sig åt istället för spåret: weightpulling, grenen där damp, utflippat beteende och IQ fiskmås bara är en fördel. Mari föreslog alternativet freestyle till punklåt.

En Spica i betydligt yngre upplaga, i min famn ute på Stockholmsavdelningen. Foto: Julia Indergand

Tittut

sigrid — Tue, 17 Aug 2010 10:04:55 +0000

Vad är det egentligen med kelpies och deras vilja att ha ”tak över huvudet” när de ligger och vilar? Det första Aika gör när hon kommer hem till mina föräldrar är att, efter en kort men intensiv hälsningscermoni, åla sig in under närmaste säng eller soffa där hon sedan ligger och plirar så länge inget anmärkningsvärt spännande händer. Här hemma är det ständig kamp mellan hundarna om vem som har rätten att sova inne i flygburen och Spica snurrar gärna in och lägger sig bakom fönstrets gardiner. I övrigt får det duga med att ligga under köksbordet eftersom jag har sänglådor under sängen och de inte kommer in där. Igår satt jag vid datorn när jag hörde ett väldigt ledset litet ”vuff??” underifrån sängen. Eftersom sänglådorna stod en liten bit isär från varandra hade Aika sett sin chans och kilat in under sängen men väl där inne upptäckt att det inte var lika lätt att ta sig ut som in. Som den elaka matte jag är drog jag genast fram kameran och smattrade av i den snopna hundens ansikte medan jag skrattade så att jag höll på att trilla av stolen.

"Hjälp, mamma??"

Spår-input

sigrid — Mon, 16 Aug 2010 07:43:30 +0000

I fredags var jag på föreläsning för Gunnar Langneström om spår och hur man kan utveckla hundens arbete. För min del var det inte mycket nytt under solen och en del rent blaha (typ intetsägande siffror om antal hudceller som trillar av oss vilket inte verkade särskilt vetenskapligt förankrat) men också en del som man mår bra av att få upprepat för sig. Gunnar tog upp några spårövningar som jag kan tänka mig att använda på mina hundar framöver och pratade mycket om att vi ”tävlingsförare” oftast låter hunden gå alldeles för färska spår. En hund som alltid får gå spår som legat kortare tid än två timmar lär sig mest att leta efter vattenbaserade molekyler som hinner dunsta bort efter den tiden, eller ännu fortare i exempelvis stekande solsken. De fettbaserade molekylerna ligger däremot kvar under mycket lång tid; Gunnar hade själv provat att spåra veckogamla spår med sina hundar och menade att det inte varit några problem. En tävlingshund har ju visserligen ingen nytta av att kunna spåra flera dagars gamla spår eftersom tävlingsspåren är väldigt färska men Gunnar la in en intressant aspekt om vår egna inställning till hundens arbete; att om vi tränat hunden att spåra riktigt gamla spår, i alla väder och på alla underlag, kan vi vara helt coola när vi kommer ut på tävling. Många stressar ju upp sig på tävling och ojjar sig för att det råkar vara för varmt, kallt, torrt, blött och så vidare och den inställningen känner självklart hunden och påverkas av.

Att det är viktigt att träna hunden på lite äldre spår är något jag hört många gånger om men ändå får mina hundar i princip uteslutande liggtider på 1-2 timmar, det är ju liksom bekvämast så för en själv. Något spår som legat över tio timmar tror jag att Aika bara fått prova en gång tidigare i sitt liv så som ett litet experiment lät jag henne gå ett nu på morgonen som fått ligga 11 timmar över natten i torr och öppen terräng, ca 400 meter. Det märktes en tydlig skillnad på henne jämfört med hur hon brukar spåra; dels gick hon med betydligt lägre nos och dels hade hon tydliga problem att hålla fast i vittringen, drog flera gånger ut från spårkärnan och verkade förvånad över att spåret bara var puts väck. Löste det gjorde hon förstås men framöver ska vi försöka jobba mer med spår som legat åtminstone runt 3-4 timmar. Bara att ta med en kaffetermos ut i skogen…

Spica och jag i utställningsringen. Foto: Hanna Hedman

Finaste Aikan funderar över livet. Foto: Hanna Hedman

Vänstervarvaren Spica

sigrid — Sat, 14 Aug 2010 20:19:33 +0000

Koffeinpeppade till tårna styrde jag och Hanna kosan mot Almunge imorse för att låta Spica göra officiell vänstervarvardebut i de vackras sällskap, nämligen på årets kelpiespecial. Väderprognosen hade hotat med regn och i alldeles för varma kläder anlände vi till platsen medan termometern rusade iväg mot 30 grader och den våta gräsplanen förvandlades till rena ångbastun. Värmen visade sig dock vara en fördel för vår skull eftersom Spicas normala högvarvade humör dämpades ett antal hekton och det utan problem gick att få henne att röra sig i annan gångart än galoppsprång. Hon skötte sig finfint efter vad jag lärt henne, hälsade glatt och avslappnat på domaren och sket fullständigt i de andra hundarna. Jag var helt övertygad om att vi skulle få ett blått band men nej, ett rött band blev det och hon slutade som trea av fyra i tikarnas unghundsklass, efter två tikar som fick varsitt CK.

Kritiken löd:

”Bra proportioner. Bra skalle och nosparti. Välburna öron. Bra hals. Lite lång i länden. Bra bakställ med bra lårbredd. Rör sig bra från sidan, lite lös fram. Lite hög svans.”

Domare Ann-Marie Maeland

Efter bedömningen tankade jag och Hanna i oss lite extra koffein, åkte för att hämta de hundar som lämnats hemma och for sedan till Stockholm Södra för att träna lydnad i den tropiska värmen. En härlig dag, men några fler utställningar blir det nog inte för Spica på lääänge, om någonsin. Nu har hon ju de ”nödvändiga” utställningsmeriterna i alla fall.

En annan som vänstervarvsdebuterat idag, dock längre norrut i landet, är Spicas brorsa Skandal som slog till med BIR och CK. Grattis!

Hobbe Hobbit Bobby Hedman busade med snäll Pigge

Evallens Black Prince Charming

Sötaste lilla Scillan som var lite väl naken för att gå på utställning men glatt hejade från sidan

Java dansar i rutan på SSBK

Java springer på inkallning

Oops!

Sötaste fluffjavisen får massa godis!!

"Vad sägs om apportering, Scilla?"

"Let's do it!"

"Vart fan tog apporten vägen nu då??"

Scilla vet vad rutan är

Hanna: "Kolla vilken rolig leksak jag har!" Scilla: "Tss, gå och dra nåt gammalt över dig..."

Spica: fulfinaste knaskelpien i världen

Skitgris

sigrid — Thu, 12 Aug 2010 14:16:40 +0000

Vissa hundar verkar liksom vara födda med en gen som gör att de bara måste söka upp allt som är geggigt och illaluktande för att rulla sig i det. Som tur är saknar mina hundar den genen. Det gör inte Tira.

Bajsrullare

Morgonpromenad

sigrid — Thu, 12 Aug 2010 11:09:40 +0000

Den bästa tiden på dagen, när det fortfarande känns som att allting kan vara möjligt.

Syskonkärlek?

sigrid — Wed, 11 Aug 2010 19:07:29 +0000

Spica är nog inte sådär jätteimponerad av sina syrror. De är ju faktiskt hemskt fula och knäppa till skillnad från vackra och kloka prinsessan Spica. Ja, om ni frågar henne alltså.

Kloka och vackra systrar: Scilla, Spica och Schakal

Vi försökte få till en kram-bild på Schakal och Spica men Spica tyckte "get your hands off me, bitch!"

Schakal och Scilla, kramas gulligt eller gör nåt annat?

"Blä på dig, syrran!"

Bäst i showen

sigrid — Wed, 11 Aug 2010 09:46:01 +0000

Ska’re va så ska’re va liksom tänkte jag och anmälde Spica till Kelpieklubbens utställning nu på lördag. Jag tycker inte att hon ser helt tokig ut men uppfödar-Anna menar att hon kommer få ett 0:e- eller 3:e-pris och Julia skickade bilden nedan tillsammans med ett utdrag ur kelpiens rasstandard:

”I vila skall svansen hänga i en mycket lätt båge. Under rörelse eller upphetsning får den höjas, men under inga omständigheter får någon del av svansen bäras in över ryggen.”

Nåväl, alltid kommer vi väl roa någon!