I fredags var jag på föreläsning för Gunnar Langneström om spår och hur man kan utveckla hundens arbete. För min del var det inte mycket nytt under solen och en del rent blaha (typ intetsägande siffror om antal hudceller som trillar av oss vilket inte verkade särskilt vetenskapligt förankrat) men också en del som man mår bra av att få upprepat för sig. Gunnar tog upp några spårövningar som jag kan tänka mig att använda på mina hundar framöver och pratade mycket om att vi “tävlingsförare” oftast låter hunden gå alldeles för färska spår. En hund som alltid får gå spår som legat kortare tid än två timmar lär sig mest att leta efter vattenbaserade molekyler som hinner dunsta bort efter den tiden, eller ännu fortare i exempelvis stekande solsken. De fettbaserade molekylerna ligger däremot kvar under mycket lång tid; Gunnar hade själv provat att spåra veckogamla spår med sina hundar och menade att det inte varit några problem. En tävlingshund har ju visserligen ingen nytta av att kunna spåra flera dagars gamla spår eftersom tävlingsspåren är väldigt färska men Gunnar la in en intressant aspekt om vår egna inställning till hundens arbete; att om vi tränat hunden att spåra riktigt gamla spår, i alla väder och på alla underlag, kan vi vara helt coola när vi kommer ut på tävling. Många stressar ju upp sig på tävling och ojjar sig för att det råkar vara för varmt, kallt, torrt, blött och så vidare och den inställningen känner självklart hunden och påverkas av.
Att det är viktigt att träna hunden på lite äldre spår är något jag hört många gånger om men ändå får mina hundar i princip uteslutande liggtider på 1-2 timmar, det är ju liksom bekvämast så för en själv. Något spår som legat över tio timmar tror jag att Aika bara fått prova en gång tidigare i sitt liv så som ett litet experiment lät jag henne gå ett nu på morgonen som fått ligga 11 timmar över natten i torr och öppen terräng, ca 400 meter. Det märktes en tydlig skillnad på henne jämfört med hur hon brukar spåra; dels gick hon med betydligt lägre nos och dels hade hon tydliga problem att hålla fast i vittringen, drog flera gånger ut från spårkärnan och verkade förvånad över att spåret bara var puts väck. Löste det gjorde hon förstås men framöver ska vi försöka jobba mer med spår som legat åtminstone runt 3-4 timmar. Bara att ta med en kaffetermos ut i skogen…
Spica och jag i utställningsringen. Foto: Hanna Hedman
Finaste Aikan funderar över livet. Foto: Hanna Hedman
Jaa, det är nog sant att de där tankarna kan vara intressanta att plocka fram i framtiden när de förhoppningsvis känns väldigt avlägsna. Men det är jobbigt när man känner och tänker saker som känns lite “förbjudna”. Allra helst hade man ju velat tokälska sin lilla valp av hela sitt hjärta från dag ett ..